Balapitiya är en vacker plats. Nere vid stranden glittrar havet inbjudande i solen. Man har svårt att förstå att bilden kan se annorlunda ut. Det har nu gått drygt fyra år sedan tsunamin svepte in över Sri Lankas kustremsa. Vi gick runt och tittade på husen som vi byggt efter katastrofen. De ligger nu inbäddade i härlig grönska och man kan inte ens föreställa sig att det var en så total förödelse här för bara några år sedan. Man ser ju såklart spår invid kustremsan som fortfarande kantas av många husruiner, men många hus har restaurerats och byggts upp igen.
Efter tsunamin försökte man få folket att flytta längre upp på land och inte bo så nära strandkanten. Staten satte till och med en gräns för att man inte fick bygga närmare havet än 100 meter. Och till en början gick det bra eftersom människorna kände ett fruktansvärt hat till havet. Många hade sett när barn, unga och gamla sögs ut och var borta, de förlorade nära och kära. Men när de bott ett tag längre upp på land visste de inte vad de skulle ta sig till. Fiske var det enda de kunde och då måste de vara nära havet. De lever med en blandad hatkärlek till detta stora blå…
Vi träffade några av dem som bor i 32 husen vi hade förmånen att bygga och som till största delen är sponsrade av byggnadsföretaget Wallenstam i Göteborg. Bland annat kom en kvinna ikapp oss. Hon hade bara ett ben och tog sig fram med kryckor. Hon sa att vi varit förbi hennes hus och hon var ledsen för att hon inte varit hemma. Vi satte oss och pratade med henne en stund. Hon bor nu i huset tillsammans med sina två barn. Hon är änka sen åtta år tillbaka och deras gamla hus låg alldeles nere vid strandkanten.
Jag frågade henne var....
Klicka för att läsa vidare