Verksamheten startades år 1989 i huvudstaden Bangkok och fyra år senare startades arbetet i Chiang Rai, längst upp i norra Thailand. Genom BaanChivitMai får utsatta barn och ungdomar någonstans att bo och möjligheten till skolgång.
Den största verksamheten som bedrivs är skolhemmet i HuaDoi, 7 km öster om Chiang Rai. Här bor nu ett 50-tal barn från byarna i norra Thailand. Barnen är i åldern 5-20 år och går i förskola, grundskola och gymnasium på de statliga skolorna i Chiang Rai.
Utan skolhemmet skulle barnen inte få någon utbildning eftersom deras hembyar ligger för långt bort. Flera av barnen har förlorat sina föräldrar i AIDS eller till långa fängelsestraff på grund av knarkhandel. De har därför ingenstans att ta vägen.
Många av barnen har på Huadoi fått en fristad då de hamnat i riskzonen för prostitution och förnedring. Här kan de växa upp i säkerhet utan risk för att säljas till hallikar och hamna på bordeller i någon av landets storstäder.
Skolhemmet fungerar som en familj, med föreståndarna som föräldrar. Alla hjälps åt med städning, matlagning och annan skötsel. Hemmet har eget jordbruk med risodling, grisar, höns, fiskodling, grönsaker och fruktträd.
Waree och May
Systrarna Waree och May är nu tretton och femton år gamla och det är ungefär sex år sen de kom till BaanChivitMai. Tidigare bodde de med sin mamma, pappa och lillebror i en avlägsen bergsby i norra Thailand. De var mycket fattiga och deras pappa var dessutom alkoholiserad. Varje dag fick han kämpa för att få tag i mat till sin familj och sprit till sig själv.
En dag kom det en hallick till byn och erbjöd honom pengar för de båda systrarna. Han föll för erbjudandet och sålde sina döttrar för motsvarande 7000 kronor. Mamman visste ingenting, så när det blev dags för leverans tog han den äldsta av flickorna med sej och låste in henne i en hydda i bergen i väntan på hallicken.
Efter en stund började mamman sakna sin dotter och frågade grannarna om de sett henne. De berättade att de sett henne bege sig upp i bergen tillsammans med sin far. Mamman anade då oråd, tog sina andra två barn med sej och började leta efter flickan. Efter mycket letande lyckades hon hitta henne välbehållen i hyddan. Hon förstod vad som var på gång, och tog sina tre barn, lämnade mannen och begav sig ner till stan för att leta upp BaanChivitMai.
Där lämnade hon sina döttrar med löftet från föreståndaren att flickorna skulle få bo där tills de blivit vuxna. Där skulle de få trygghet och möjlighet att gå i skolan. Mamman tog sin lille son och lämnade trakten. Flickorna fann sig väl tillrätta. Nu för drygt ett år sen kom även deras lillebror till BaanChivitMai, på grund av att mamman blivit sjuk och hade svårt att ta hand om pojken.
Deras lillebror är åtta år gammal. Det var fint att få alla syskonen tillsammans på samma ställe. Deras mamma blev senare väldigt sjuk och låg döende. Hon blev då hjälpt för att kunna ta sig till barnen på Huadoi. Det var inte lätt för personalen att få dit en döende mamma, men de försökte ändå hjälpa till så gott det gick. Hon fick tillfällig vård på sjukhus, men hennes sjukdom var obotlig.
Det rätta i den här kulturen är att dö hemma. Man tror mycket på andar och spöken. Eftersom familjen kom från Burma, fick kvinnan hjälp att ta sig till Burma för att dö där. Barnen fick ta farväl av sin mamma. Hon tog sig förhoppningsvis till hemlandet och är förmodligen död nu.
Helt överraskande dök pappan till barnen upp på BaanChivitMai nyligen. Han kunde då skriva på papper om barnens födelse med mera, så proceduren om att ordna id-handlingar kunde börja. Pappan förvann väldigt fort och har sen inte synts till. Barnen ser ut att må bra och får nu en god omvårdnad och mycket kärlek. Framtiden ser förhållandevis ljus ut.
